Har ni hört talas om Carl Henner? Inte? Då har ni nog inte heller läst Fånge bland månmän, Framtidsmaskinen, I marsfolkets våld, Rymdkaparen och Spökflyg över Venus. Det hade inte jag heller. Ingen gång kom jag i kontakt med Henners romaner under min uppväxt. Ändå var jag ett sf-fan.
Carl Henner, pseudonym för Henrik Nanne, skrev på 50-och 60-talet tio science fictionromaner. Titlarna ovan ger, kanske, en fingervisning om kvalitén. Efter 60-talet tycks han inte ha skrivit några fler romaner. Anledning okänd. Däremot har han varit flitig i ett ufo-sällskap, UFO-syd, tillsammans med sin son Mikael.
Fånge bland månmän börjar så här:

                1.    ETT FANTASTISKT SOMMARLOV

         Det var alltid spännande när farbror Gary kom på besök. Det var nu längesedan sitt, nära fyra år,         men Robert visste, att farbror Gary hela tiden hade varit strängt upptagen med förberedelserna till         den första månfärden.

De första meningarna, romanens anslag, ger en fingervisning om romanens plot och dess kvalitet. Robert får så småningom följa med på den första månfärden och där råkar han tillsammans med de andra besättningsmännen ut för våldsamma äventyr. Roberts föräldrar övertalas med fraser som “men med så noggranna förberedelser vi har gjort nu i många år, så är de flesta riskerna eliminerade.” Betryggande? Vilken förälder skickar iväg sin son på historiens första månfärd med den veliga försäkran?
I Jerry Määtääs Raketsommar: science fiction i Sverige 1950-1968 kan vi läsa att ”de få gånger Carl Henners (dvs. Henrik Nannes) verk uppmärksammades betraktades de, av både entusiaster och andra kritiker, som misslyckade imitationer av utländska förebilder.” (Määtää s. 247).
Omslagen är tecknade i typisk 50-talsstil med mörka färger, en månkrater, ett rymdskepp som är på väg ner och i bakgrunden den mörksvarta rymden. Jag har inte lyckats få fram vem som tecknade dem.

Någon har sagt att sf är inte är intressant för vad den säger om framtiden, utan för vad den säger om samtiden. I Fånge bland månmän möter vi åter den glada teknikoptimism som varit förhärskande sedan Jules Vernes dagar. Det är ingenjörerna sim styr framtiden med sin vetenskap, med den ingenjörskonst som i andra sammanhang fick så ödesdigra konsekvenser, som ledde till steriliseringslagar m.m., också i Sverige.
Samtidigt skrevs dock ett annan slags sf, Huxleys Du sköna nya värld, Boyes Kallocain och Orwells 1984. På 50-talet kommer också flera sf-romaner om livet på jorden efter det stora atomvapenkriget; Nevil Shutes På stranden, Brian Aldiss Gråskägg m.fl. Det är romaner som har lämnat pojkbokens teknikoptimism och sätter ljuset på avarter i vår egen tid, avarter inom oss själva.

Centrum och periferi och tre viktiga böcker
 - Del 1

De senaste åren har det skrivits om hur familjen, skolan och kyrkan förlorat sin roll som samlande och förenande, ledande i moraliska och etiska frågor.
Jag tänker här ta upp tre böcker som berör just dessa frågor. Det är Carl Hamiltons Det infantila samhället, Leif Alsheimers Bildningsresan och Jonas Frykmans Ljusnande framtid. Alla dessa böcker glömdes ganska snabbt bort. För mig har de blivit en slags trilogi som sammanfattar ett gigantiskt misslyckande.


Var det bättre förr? Den frågan har generationer ställt och i princip är frågan meningslös. Det finns ju inget svar, åtminstone inget svar som kan göra anspråk på att vara sant. Vad man kan säga är att det skett förändringar, att vissa av dem är mer genomgripande och kanske att vissa av de genomgripande har förvärrat villkor av olika slag för flera grupper av människor.
Den mest genomgripande förändringen som ägt rum under efterkrigstiden, postmodernismens era, är, vilket alla är ense om, att tilltron till de s.k.s stora berättelserna som t.ex. familjen, skolan och kyrkan försvunnit. I just dessa fall har det gått så långt att de i stort sett inte har någon betydelse alls längre. Dessa tre utgjorde centrum i de flesta människors liv, inte minst under uppväxtåren. När de faller samman bildas ett vacuum i centrum som inte fyllts/ersatts av något nytt som med lika stor kraft kan samla människor. Det finns alltså inte något nytt projekt när det moderna projektet fallit samman. I kölvattnet har folkrörelserna också förlorat sin roll och alla jagar ensamma. Stäppvargarna tar över!
Istället har centrum invaderats av en mängd rörelser som alla gör anspråk på att ha svaren men mest är intreseade av att profitera på behovet av ett starkt centrum. Inte minst har konsumismen med alla dessa avarter invaderat. Vi lever i dokusåpornas, reality-tvns och den allmänna förnedringstvns tidevarv. Vi lever i new age och sekterismens tidevarv. Vi lever i individualismens tidevarv. Valfriheten är enorm men en sådan stor valfrihet skapar lått ångest som i stället leder till handlingsförlamning eller enkla flyktvägar, droger, alkohol, sex.

I ett samtal med Polonius (Akt 2:2) säger Hamlet ”För om solen kläcker maskar i en död hund ...”. I resten av samtalet driver Hamlet med Polonius, och spelar galen.
Men inledningen på diskussionen är intressant, ”om solen kläcker maskar i en död hund”. Länge trodde man på principen om uralstring, d.v.s. att t.ex maskar kunde uppstå ur ruttnande kött. Principen hade sin förankring hos Aristoteles som räknar upp en mängd exempel på uralstring, abiogenes.
Först 1668 genomför Francesco Redi ett experiment som visar att uralstring inte förekommer. Han formulerade den berömda tesen Omne vivum ex ovo, ”allt liv uppstår ur ägget”. Larver, maskar, kommer från ägg!
När Shakespeare skrev Hamlet 1600 var alltså Aristoteles fortfarande en auktoritet. Därav Hamlets, till synes, förvirrade uttalande.
I den politiska ankdammen tycks ibland de märkligaste vanföreställningar födas. Men tro mig, och Redi, det finns alltid ett ägg.

Tankarna inspirerade av ettT V-program, Aristoteles lagun av Armand Marie Leroi. Ett BBC-program som sändes i SVT2 tisdagen 20 septemeber 2011.

För snart tio år sedan (2002) skrev Tomas Forser en bok om 1900-talets svenska litteraturkritik, Kritik av kritiken. Han menade att kritikerna i början av 1900-talet och långt framgent upplevde att de hade ett ”uppdrag”,  tjänstgjorde som de som skulle förklara och utreda för den allmänne bokläsaren. Detta uppdrag har i vår tid glömts bort och istället används litteraturrecensionen till att föra fram kritikern själv.
Samma tendens tycker jag mig se i politiken. Ett färskt exempel är Annie Lööf, den blivande? partiledaren för centerpartiet. I de sammanhang där jag hört och sett henne har hon varje gång framhållit sig själv som politiker. Det främsta tycks vara att vara ”rak”. Hon börjar ofta en mening med ”Jag som politiker” innan hon besvarar frågan. Att framföra sig själv. Politiken som en teratersscen där politikern själv  spelar huvudrollen. Usch!!
Dessutom, i förlängningen, har Annie Lööf flera gånger framhållit att centerpartiet måst attrahera unga människor (=väljare), att partiet måste få en ny profil. Visst, men INNEHÅLLET då? Det måste väl ändå vara innehållet som är det viktiga? Eller ...

Vi ser dagligen resultaten av detta skapande; en prunkande trädgård, en oljemålning eller akvarell, en opera eller schlagerlåt, ett nybakat bröd. Men vi vet väldigt lite om skaparprocessen. Det finns en handfull, bra, filmer som tar upp själva processen. Ofta handlar de om musik och bild, teman som är lätta att dramatisera och gestalta. Filmen om målaren Jackson Pollock med Ed Harris i huvudrollen är en. Men de två bästa handlar om musik, och de har en kompositör som tema, Wolfgang Amadeus Mozart.
Amadeus, Milos Formans mästerverk från 1984. Där finns några oförglömliga scener som fångar skapelseprocessens innersta gåtfulla väsen - och Mozarts oerhörda självförtroende. Några beskriver Mozart i skapartagen; en skildrar M sittande vid ett kafébord tillsammans med vänner. Vi hör först larmet och kafémusiken men efterhand tar Mozarts inre över och vi förstår att han hör enbart musiken i sitt inre.
Den andra visar M vid ett biljardbord. Medan han skriver noter skjuter han oavbrutet en biljardboll som kommer tillbaka. Men det är en mekanisk rörelse, det viktiga försiggår i hans inre.
I en annan scen uppsöker Mozarts hustru, Constanze, Salieri, en förmögen konkurrent, för att eventuellt få någon beställning. Hon visar vad M skrivit och Salieri läser och vi hör den musik han läser. Han frågar om det är kopior och Constanze svarar nej. Noterna faller ur Salieris hand. Han förstår att M är ett geni som skriver ner musiken direkt, utan ändringar eller korrigeringar.
I en oförglömlig scen visar Mozart den österrikiske kejsarens totala okunnighet. Av en lismande rådgivare får kejsaren förslaget att säga att det är för många noter i en av Mozarts operor, too many notes. Ta bort en del så är det ett perfekt verk. Mozart svarar, genialt, full av självförtroende: ”Which very notes did Your Majesty have in mind?”
Den andra filmen då?
Återkommer!

Den 12 augusti hade SvD inne en artikel av Zygmunt Bauman. Bauman (född 1925) är en polsk filosof och sociolog som sysslat mycket med Förintelsen och det moderna samhället avarter, inte minst konsumismen. Oftast är hans analyser av samtida företeelser knivskarpa, lättförståeligoch klargörande. Plötsligt ser man sammanhang som man inte sett förut.
I artikeln från 12 august, Plundring substitut för shopping, redogör Bauman för bakgrund och orsaker till de senaste kravallerna i London. Genom historien har det funnits olika orsaker till skillnader mellan de som har och de som inte har. För några hundra år sedan var det bröd och ris som var huvudordaken. Bazuman skriver: ”För defekta konsumenter, samtidens icke-ägare, är icke-shoppandet det oförverkligade livets gnisslande och gnagande stigma – ett tecken på ens egen icke-existens och oduglighet. Inte bara avsaknad av välbehag: avsaknad av mänsklig värdighet. Av livsmening. Och slutligen, av mänsklighet och alla övriga skäl till självrespekt och respekt för andra människor.”
Amdres Lokko berör detta i sin söndagsblogg i SvD: ”... plundrandet av Birminghams, Manchesters och Londons shoppingstråk bara är den outbildades svar på politikernas skatteplanering och de enorma summor som många av dem kräver för utlägg. De saknar bara lagen att gömma sig bakom.”
Ingenting har förändrats!

Vad bloggar man om? För vem bloggar man? Jag kan inte svara, men dagligen känner jag ett slags behov av att dela med mig av tankar och kunskaper. Tankar om det som sker, kunskaper från mina nästan 40 år som gymnasielärare. Oftas blandas dett i hop. Jag undervisade primärt i svenska och historia, men under årens lopp blev det mer och mer en inriktning mot kultur, filmanalys, ide- och kulturhistoria, litteraturkunskap, litterär gestaltning och Staden och framtiden. Allt detta har skapat ett intresse för politik och samhällsfrågor, frågor som har anknytning till mina intressen om människan som en kulturvarelse med behöv av konst, musik, litteratur och film.